Nu är det ganska exakt en månad till vill åker tillbaks till Chennai och det som gör mest ont är att lämna dom här två små krabaterna, det är med så blandade känslor jag åker igen. Nu har ja varit hemma i över en månad o ja börjar vänja mig vid livet här igen, mina vänner och min älskade familj o mina fina fina bebisar Lotus o Khan som jag bara vid tanken av att inte träffa dom på flera månader börjar gråta.
Jag vill va med dom hela tiden nu samtidigt som ja inte kan för de gör så ont o dom måste ju undra vad ja håller på med? kommer hon någonsin tillbaks påriktigt? eller ska hon flänga runt såhär hela tiden.... nu e det väl så att jag har de jobbigare än dom för de två snurrisarna har det så väldigt bra hos min mamma och sen är dom ju faktiskt hundar och tar dagen som den kommer. Igår va ja o Peter ute med älsklingarna o dom va lika glada att ses som alltid, bara det att dom alltid visar kärlek oavsett om man e där hela tiden eller bara för en stund. Men fy attans att åka från dom de gör bara så ont i mitt hjärta trots att jag vet att dom har det så bra man kan ha det hos mammi.
Så även om det är en hel månad tills vi lyfter så börjar tårarna redan komma, puh....
Jag vet att när vi kommit tillrätta o börjat komma in i det andra livet igen så känns det bättre förutom hundarna, de är sorgligt varenda dag.
Men livet i sig på resande fot vänjer man sig vid ganska så fort och det är härligt att se andra sidor av världen för de ska gudarna veta att Malmö o Chennai har nog inte den minsta likhet, nä inte någonstans, om ngn kan komma på ngt så säg gärna!!!!
Så nu får ja nog rycka upp mig lite här, gå ut i den friska luften 10 grader i sommar Malmö ida :) och göra de ärenden som står på min lista så kommer nog allt att kännas bättre.
Sen har vi vackra Chita som är min brors hund, fina snövit kallar jag henne. Mina muppar e kära i henne de e visserligen inte ömsesidigt dock, tja hon gillar Lotus endel men hon har tålamod. Dom får springa runt henne o sniffa o snuffa o stoppa in huvudet i hennes mun o pussa på henne och snövit bara står där eller ligger o kollar lite på oss "e dom klara snart?"bland blir hon lite trött på lille Khan som då springer o "gömmer" sig, tror han iaf bakom ett stolsben eller ett bordsben som om han inte syns därbakom... Khan får en att skratta varje dag den lilla knäppisen.
